måndag 24 juli 2017

Kust och skogsmänniskor.


För ganska så många år sedan kom jag en kväll i Hökensås i samspråk med en man, som liksom jag var där för att fiska. Det blev det där goda samtalet, spontant och avslappnat. Osökt kom vi in på naturen, vad den betyder för oss och vad som gör att vi söker oss till den närhelst vi får tillfälle. Ostört och utan att avbryta varandra lät vi den andre breda ut texten och utveckla sitt resonemang. Sådana samtal är mycket ovanliga idag och borde sättas upp på rödlistan över hotade företeelser. Idag har vi sällan tid att lyssna färdigt på varandra, det är ett resultat av det stressade samhälle vi lever i.
Nåväl, något min okände och tillfällige kamrat förtäljde kom att fastna i mitt huvud och har med åren fortsatt att ploppa upp där med ojämna mellanrum. Han sa : " Det finns två huvudtyper av människor i världen. De som behöver stora vatten nära för att må bra och de som behöver få ha en skog nära att försvinna i " . Han utvecklade sitt resonemang med att konstatera att det inte betydde att den ena typen inte uppskattar det andra, men att man hade svårt att rota sina rötter i fel miljö, beroende på vilken typ man nu tillhörde.
Hans resonemang var naturligtvis grovt generaliserande och lite kantigt, men något låg det i det han sa.
Jag älskar att få besöka havet och kusten. Vidderna och det öppna perspektivet är ljuvligt att få iaktta och vistas i. För mig är att få se havet en skön kontrast till min vardag, med stora skogar in på knuten. Men, jag är en utpräglad skogsmänniska. I min värld finns det inget som kan ersätta att få vandra ut och " försvinna " i en skog. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör där, för mig handlar det om att få omslutas av träden, stenarna, mossan och skogsgräset. Jag är alltid trygg i skogen. Alltid.  I mitt liv har jag sovit ute hundratals nätter. Ofta ensam, ibland med sällskap. Jag har sovit i vindskydd och tält, men inte sällan direkt under stjärnorna om väderleken tillåtit. När jag nämner det för folk har jag vid några tillfällen fått frågan " men...är du inte rädd ? " .
Rädd... ? Vad ska jag vara rädd för ? Visst, jag är inte dummare än att jag inser ( speciellt med mitt nuvarande hälsotillstånd ) att jag kan ramla och slå mig och att jag då kan ha längre till hjälp än vad jag skulle ha i t. ex en stad. Att vandra ensam och avskilt kommer naturligtvis med vissa risker. Men, om jag jämför de riskerna med att t. ex  gå hem sent en natt från puben i stan, är de ändå försvinnande små. I svenska skogar finns det väldigt få saker att vara rädd för. Om ens några. Visst, du kan råka trampa i ett jordgetingbo eller bli ormbiten kanske om det vill sig illa, men såvida du inte är allergisk kommer du inte dö av det. Björn och varg då, säger kanske du ? Tja, de finns ju...och är grymt duktiga på att höra och se dig långt innan du märker av dem och då gör de 99 gånger av 100 som deras nedärvda instinkt bjuder dem : Flyr.
Nej, skogen skrämmer inte och det är en liten del i att jag älskar den så mycket. I stadens vimmel av okända människor känner jag mig otrygg ibland. Kanske handlar det om ett kontrollbehov eller trygghets-patos , men jag tror att det går djupare än så i mig. Andra människor är inget jag låter vara del av min inre grundtrygghet överhuvudtaget. Jag älskar, interagerar och håller av som alla andra - men min innersta kärna av grundtrygghet vilar på en grund byggd på mig själv. Mig själv är ju den ende jag med säkerhet vet att jag kommer ha med mig på hela min vandring på denna jord. Eller hur ?
Skogsmänniskor och kustmänniskor....jag har i min bekantskapskrets ett par vänner som är min raka motsats. De beskriver hur de blir djupt olyckliga om de inte får ha vidder och stora vatten runt sig där de lever. Jag förstår dem. Om inte annat , för att jag kan uppleva samma sak om jag tvingas vara utan skogen en längre tid. Vi hamnar i obalans , något rubbas och förmörkar sikten. Utöver att vi blir olidliga att leva nära, så riskerar vi att glida in i depression.
Avslutningsvis:  Finns det stadsmänniskor också ? Nej, jag tror inte det egentligen. Däremot tror jag att det finns mer eller mindre stadsanpassade individer. Kanske kommer mänskligheten en dag, om många generationer, ha anpassat sig fullt ut till den konstgjorda och onaturliga miljö staden faktiskt är. Jag vet inte, men jag hoppas inte det och jag vet att det är långt dit. På varje människa som trivs fullt ut i staden tror jag nämligen att det går 100 som i mer eller mindre utsträckning måste kompromissa med sig själv för att kunna leva där. Oftast omedvetet tyvärr.
Kust och skogsmänniskor.....  
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar